Efter introduktionen igår så tänkte jag nu skriva lite om vad de första kapitlena handlar om. De ingår i bokens första del som har samma namn som detta inlägget.
Boken börjar med att konstatera att vi i i-länderna (för det är de rika länderna hela boken handlar om) har kommit långt när det gäller teknisk utveckling, materiell välfärd och bekvämlighet i mångt och mycket. Ändå verkar vi inte må bättre. Vi oroar oss, stressar, bränner ut oss, missbrukar alkohol och känner ensamhet. För att nämna några exempel. Det finns till och med belägg för att vi oroar oss mer nu än förut. Hur kommer det sig?
Författarna säger även följande:
[…] det görs inga försök att erbjuda en gemensam vision som kan ge inspiration till att skapa ett bättre samhälle. Vi har som väljare förlorat all slags kollektiv tro på att samhället ska kunna vara annorlunda. Det som nästan alla strävar efter är inte ett bättre samhälle utan istället en förbättring av den egna individuella positionen inom det existerande samhället.
Tyvärr passar det här in på den svenska politiken ganska ofta. Tidningarna gör analyser om hur mycket mer pengar i plånboken vi får istället för att fråga sig om det är något som bygger en bättre värld. Lite för ofta fokuseras det på personer och hur de pratar istället för vilken politik som förs. Har vi gett upp hoppet om att kunna påverka mer än så?
Pickett och Wilkinson tar upp en undersökning där det visade sig att många amerikaner kände sig ensamma och isolerade i sin strävan efter ett samhälle som inte fokuserar på girighet utan istället på mjukare värderingar som gemenskap och familj. Trots att det var tydligt att många kände så. Det är lätt att dra slutsatsen att det då behövs något mer än individualism för att se helheten och skapa gemenskap.
Så snart något psykologiskt problem omnämns tenderar emellertid diskussionen att nästan helt koncentrera sig på individuella botemedel och behandlingsformer. Det politiska tänkandet tycks rinna ut i sanden.
Författarna berättar vad som är kärnan i boken:
I denna bok visar vi att de sociala relationerna i ett samhälle bygger på ekonomiska grundvalar. Inkomstskillnaderna har en stark återverkan på våra relationer till varandra. Istället för att lägga skulden på föräldrar, religion, värderingar, utbildning eller bestraffningssystem kommer vi att visa att det är jämlikheten som utgör en kraftfull politisk hävstång för allas vårt välbefinnande.
Men hur mäter man ojämlikhet? Naturligtvis kan det finnas många fler indikatorer än inkomst som visar hur hierarkiskt ett samhälle är. Pickett och Wilkinson gick igenom nästan 170 vetenskapliga artiklar om forskningsrelaterade samband mellan inkomstskillnader och hälsa och fann ett tydligt mönster. Det finns ett samband om detta mäts i ett större område, eftersom det handlar om människors relation till samhället som helhet.
Ekonomisk tillväxt, som under så lång tid var framstegets drivkraft, har till största delen spelat ut sin roll i de rika länderna.
Författarna menar att ekonomisk tillväxt inte längre bidrar till välbefinnandet i de rikaste länderna. Lycka kan ju förstås mätas på olika sätt och det kan finnas olika kulturella definitioner. Min skeptiska radar går igång lite när det är tal om att mäta lycka. Det låter som något så relativt att det alltid går att hitta någon undersökning som passar samman med det man vill bevisa.
Vare sig vi studerar hälsa, lycka eller andra mått på välbefinnande blir bilden samstämmig. I fattigare länder fortsätter ekonomisk utveckling att vara mycket viktig för människors välmåga. Den tillväxt som sker av dessa länders nivå för materiell standard resulterar i väsentliga förbättringar [...] Men då dessa ansluter sig till de välbärgade länderna betyder ytterligare inkomsthöjningar allt mindre.
För mig känns det väldigt främmande att ifrågasätta just ekonomisk tillväxt. Jag är van att tänka på det som något självklart, ett viktigt mål för samhället i stort, något som inte ens behöver förklaras. Mer pengar är lika med mer möjligheter som är lika med bättre livskvalitet, right? Men om det inte riktigt stämmer, vad ska vi då fokusera på? Hur ska livskvaliteten förbättras?
Det är lätt att tro att sociala och hälsorelaterade problem bara beror på levnadsstandard. Men enligt författarna så fanns det ingen tydig tendens att det skulle vara mindre vanligt i rikare länder. Även om dessa är vanligare bland de som har minst medel, så ”vet vi nu att den totala bördan av dessa problem är mycket högre i mer ojämlika samhällen,” säger Pickett och Wilkinson. De fortsätter sedan:
Problemen i rika länder kommer sig inte av att samhället inte är tillräckligt rikt (eller rentav alltför rikt), utan av att de materiella skillnaderna mellan människor inom varje samhälle är alltför stora. Det viktiga är var vi befinner oss i relation till andra i vårt eget samhälle.
Och konsekvenserna av detta är utspridda bland invånarna, inte bara hos de fattiga. När det talas om sociala och hälsorelaterade problem är det bland annat förtroendenivån, skolresultat, våld, kriminalitet, tonårsgraviditeter, livslängd och sociala relationer som åsyftas.
Författarna anser att åtgärder på separata områden inte är tillräckliga för att komma tillrätta med problemen.
Skillnader i kvaliteten på den medicinska vården har exempelvis mindre effekt för den förväntade livslägden än sociala skillnader med de risker som sådana har för livshotande sjukdomar. Till och med då de olika typerna av vård framgångsrikt lyckas förhindra återfall i brottslighet, bota cancer, rädda någon från narkotikamissbruk eller komma tillrätta med någons misslyckade skolgång vet vi att våra samhällen i oändlighet återskapar dessa problem inom varje ny generation.
Här hajar jag till lite. Menar de att ojämlikhet orsakar cancer? Jag kan inte dra mig till minnes att de utvecklar den tanken mer. (Eftersom jag läst boken under en längre tid är det lätt att glömma allt som jag läst.) Synd i sådana fall, det hade varit intressant att läsa.
Men hur kommer det sig att jämlikhet är så himla viktigt för vårt välmående? Om det är stora klyftor i ett samhälle, varför inte då bara strunta i det och må bra ändå?
Det går inte att helt och hållet distansiera sig från relationer till andra människor och den egna positionen i samhället i stort. Vi är sociala varelser och oerhört känsliga för situationer där vi upplever att social värdering sker. Faktum är att låg social status är en av de största källorna till stress som finns. Pickett och Wilkinson skriver om att vi drivs av att skydda det sociala arvet, där hotet är att förlora respekt hos andra. Och jag tror att vi många gånger är beredda att göra mycket för att slippa ”förlora ansiktet”. Detta eftersom status ofta blir nära sammankopplat med vårt innersta värde. Det är en strävan som är inbyggd hos oss och omöjlig att helt värja sig ifrån, hur mycket vi än pratar om att vara självständiga och starka i oss själva. Om man lever i ett samhälle där det är stora skillnader mellan människor blir de sociala värderingarna oerhört viktiga och detta påverkar alla, inte bara de som står längst ner i hierarkin.
Om du bara ska läsa ett enda kapitel i boken – läs kapitel tre då! Det är mitt favoritkapitel som handlar just om ovanstående stycke. Det är heller ingen dum idé att börja boken där, något som Fanny tipsar om. Jag har redan skrivit ett inlägg om den biten, som går att läsas HÄR.
Tänkte avsluta med att citera Ralph Waldo Emerson (från kapitel tre) som säger:
I sin blick bär varje människa helt säkert kännetecknet för sin rangplats i den mänskliga hierarkin, och vi andra lär oss alltid att se den.
Senaste kommentarerna