Det finns aspekter som vi inte kan bortse ifrån när det kommer till genus och normer i samhället. Det finns också förutfattade meningar om vad vi är kapabla till. Det gäller att hitta en balans mellan vad som är en begränsning och vad som känns bra för individen.
Vad som har varit okej eller inte har under tid förändrats. Utgången är att försöka förstå människan och varför vi beter oss på ett visst sätt och varför samhället förväntar sig att de olika könen ska bete sig olika. Genus blir ett debatterat ämne när olika radikala sidor vill klämma in något så komplext som genus och normer som enbart en samhällskonstruktion eller biologisk grundpelare.
Många är överens om att människor tar del av olika perspektiv och utvecklas under en livstid. Det finns olika konstellationer på vad som är normkritiskt tänkande och inte är beroende på land, kultur, kön och social bakgrund. Våra åsikter är inte huggna i sten utan kan formas och förändras åt alla möjliga håll under vår livstid. Det viktiga är vårt välmående, om vi vill klä oss på ett visst sätt ska det inte vara för att andra kräver det, utan det ska handla om att vi känner oss snygga och bekväma med det. Likaså om önskar göra vissa behandlingar, lider av oönskad håravfall som vi vill åtgärda eller väger för mycket och behöver träna ska det inte vara för att vi som kvinnor och män ska se ut på ett visst sätt för andras skull, utan vi ska göra det för vår egen skull.
Förändring börjar med barnen
Det gäller att börja tidigt för att öka medvetenheten. Barn under sin uppväxt är öppna och mottagliga för det mesta. Det är ingen som föds till att gilla eller inte gilla vissa färger eller föredra till att leka med vissa leksaker. I Sverige var det t ex tabu att som pojke gilla rosa, och det var konstigt om du som flicka inte gjorde det. Tack vara projekt och forskning har vi kommit långt i vårt medvetenhet om problemet och om de onödiga begränsningar som våra barn ofta fått leva upp till. Det är av yttersta vikt att lära ett barn att det kön den föds med eller känner sig tillhöra duger som den är, att det inte finns en begränsning i att vare sig vara pojke eller flicka. Att samhället med dess normer inte behöver utgöra grund för alla val vi gör i livet utan att det ofta bara ger oss förslag hur vi ska vara.
Vi har kommit långt i acceptansen, även om det finns marginaliserade grupper som menar motsatsen. Det viktiga är att inte ge upp och fortsätta ifrågasätta allt som barnen får matas med. När barnet inte vill det ena eller andra för att den är rädd för vad andra ska tycka är det viktigt att ha argumenten om “varför, varför inte” för att hjälpa barnet att från början lära sig att vara en egen individ. Vi kan alla tillsammans öka förståelsen och jobba med
normerna som får oss att må dåligt eller känna oss begränsade under livet.