Jag har varit på Kreta och det var några saker jag tänkte en del på under den dryga veckan jag var där. En sak är hur människor med relativt vit hy (som vi ju ofta har i Sverige) är så villiga att utsätta sig för livsfarlig strålning, brännskador och för tidigt åldrande hud bara för att bli solbrända. Jag är själv väldigt påverkad av det idealet och tycker det är snyggt att bli brun. För mig symboliserar det somrig njutning. Även om jag tror idealet är på väg att ge vika så är det fortfarande i många sammanhang en statusmarkering för de som har råd att åka iväg till mer solsäkra länder när det regnar hemma. Särskilt när jag var yngre brukade denna längtan krypa fram som en ivrigt gläfsande hund varje sommar (eller solresa). Numera tycker jag inte det är värt att spatsera på marginalerna. Hellre vit än brännskadad. När jag nu åkte iväg till Greklands sol bestämde jag mig för att det är viktigare att skydda huden med hög solfaktor och eventuell solbränna fick bli en trevlig bonus. För vara i solen, det ville jag!
Och jag lyckades med konststycket att inte bränna mig trots att jag spenderade mycket tid i solskenet (dock ej mitt på dagen när solen var som starkast). Men jag märkte också hur mycket jag påverkades av det solbrända idealet som märks väldigt tydligt bland oss vita på en charterresa. I princip alla skandinaver jag såg (och det var många!) gjorde sitt yttersta för att krama ut så mycket färg det bara går från de få dagars frist i värmeböljan de hade innan de flögs tillbaka till den mer opålitliga svenska/norska/danska sommaren. Nästan alla var väldigt solbrända. Att vara mer röd än brun var inget konstigt det heller, utan bara ett normalt steg på vägen till den fantastiska tonen. Själv så undrade jag dystert medan jag plaskade omkring i vattnet hur många av dessa som kommer få hudcancer om 15 år. Det är ett livsfarligt ideal. Ändå kunde jag inte låta bli att noggrant inspektera kroppen flera gånger om dagen i jakt på tydligare bikinistreck. Och tjusas av tanken att anlända hem igen med en tydligt märkbar bränna. Och fundera på vilka topar som bäst framhäver den färg jag fått.
För naturligtvis är det ju inget fel i att som vit gilla att bli lite brun. Det är IDEALET jag inte gillar. Det som fortfarande får så många vithyade att tappa huvudet när solen tittar fram och strunta i allvarliga risker. Är det värt det?
6 kommentarer
auuus säger:
7 augusti, 2012 vid 12:24 (UTC 2)
Det är lite intressant att idealet tidigare, under den tiden då vi främst hade ett bondesamhälle, var att vara så blek som möjligt, eftersom det innebar att en hade råd att vara inomhus istället för att arbeta på fälten.
Sen kom solbrändidealet då det bara var de rika som hade råd att åka söderut på solsemestrar, eller tillbringa tid utomhus, borta från fabrikerna. Allt kommer egentligen från överklasstankar.
Vet inte egentligen vad jag ville säga med det här, men jag kom att tänka på det ^^
visselpaj säger:
7 augusti, 2012 vid 07:53 (UTC 2)
Ja, solbränna eller ej är en tydlig statusmarkering. Blir spännande att se hur idealet kommer se ut i framtiden.
auuus säger:
8 augusti, 2012 vid 01:50 (UTC 2)
Tror det kommer bli något om att vara lila från kosmisk strålning av Pluto. Det vore awesome ^^
visselpaj säger:
8 augusti, 2012 vid 08:17 (UTC 2)
Ja, för bara de rika kommer ha råd att åka rymdjet till Pluto för att ligga och pressa där.
Christine säger:
12 augusti, 2012 vid 10:46 (UTC 2)
Skitbra inlägg, om ett ideal som trots sin farlighet sällan diskuteras.
Jag undrar ifall vithet så småningom kommer att börja ses som ett tecken på bildning, alltså att man är en människa som har koll på hur farligt det är med sol. Jag ser inga direkta tecken på att vi är på väg åt det hållet, men det är en fundering.
visselpaj säger:
13 augusti, 2012 vid 09:58 (UTC 2)
Kul att höra. Jo, jag tror det mycket väl kan bli mer och mer status att vara icke-solbränd framöver. Blir precis som du säger, tecken på kunskap och bildning. I en del sammanhang är det nog redan så.