Trollhare – ur en bokstavsvuxen transpersons ordgarderob

Eftersom jag följt Immanuel Brändemos blogg ett tag och tycker att könsnormer är intressant att reflektera över, kändes det självklart att köpa hans bok. Den är självbiografisk och handlar om hans liv som transsexuell man med asperger och adhd, från barndom till vuxenlivet.

Jag stannade till, med handen på dörren jag precis skulle knuffa upp. Det stod ju ”Omklädning ungdom” på skylten bredvid, så jag förstod inte varför det var fel. Nora pekade på bilden: en person utan kjol.

Just ja. Jag räknas till kjolfolket, fast jag varken är folk eller har kjol. Det är så lätt att glömma bort den där kjolen som ingen ser, men som alla låtsas att den finns.

Regel 674
Det finns kjolfolk och byxfolk, men kjolarna är oftast osynliga.

Hur känns det att vara född i en kvinnokropp men samtidigt vara en man, att ens vänner använder fel namn, att vara utlämnad till psykologer utan större transkunskap, att få vänta på diagnoser och remisser medan livet rinner iväg? Hur är det att kämpa hårt för att förstå alla de tusentals osynliga regler andra verkar ta för givet, att känna sig så olik alla andra, att det man själv upplever som viktiga behov inte förstås alls av omgivningen?
Jag kan hitta vissa referenspunkter i situationer som t ex första gången jag gick till ett gym och det kändes som att komma till yttre rymden. Bara en massa konstiga maskiner och inställningar jag inte förstod. Men det går förmodligen inte att jämföras med Brändemos upplevelser. Just därför är det så intressant att läsa. En stund att vara tacksam över att jag inte behöver gå igenom samma prövningar men också beundran över egenskaper som inte är lika självklara för mig, t ex att han med lätthet verkar våga föreläsa inför folk.

Ordrikedomen är imponerande och gör läsningen lekande lätt. Jag fann boken så pass fängslande att jag hade väldigt svårt att lägga den ifrån sig. Två kvällar tog det för mig att läsa den. Det är ett mycket bra betyg. På något vis lyckas Brändemo även skildra många tunga saker som mobbning, utanförskap, självdestruktivitet och självmordsförsök utan att boken upplevs helt becksvart. Kanske beror det mycket på att han idag mår bättre och har hittat ett arbete som förmodligen passar helt utmärkt – att åka runt och föreläsa om just dessa saker som han har så mycket erfarenhet av.

En av de bästa sakerna med boken är att jag fick en möjlighet att betrakta världen från hans perspektiv. Från hans vy är det neurotyperna (vi som inte har en autismspektrumstörning) som är de annorlunda.

Det är så typiskt neurotyper att inte fatta att deras sätt att fungera inte är det enda sättet som finns. Och många av de neurotyper som faktiskt har fattat att människor är olika, tror ändå att deras sätt är mer ”rätt”. Det är i och för sig inte deras fel; de har inte valt att vara neurotyper. Kanske ingår det i Neurotypiskt syndrom att ha bristande inlevelseförmåga.

Ja, vad är egentligen allmänmänskligt beteende, vad är normalt? Vilka är det som är annorlunda? Måste någon vara annorlunda?

Jag kan rekommendera boken med varmt hjärta. Den ges ut av förlaget Andet och kan beställas här.