Idag tänkte jag fortsätta skriva om kapitel 14 i Jämlikhetsanden (Vårt sociala arv). Här kan du läsa vad jag skrivit om kapitlet tidigare. Övriga delar jag skrivit om boken går att hitta under kategorin ”Jämlikhet, hållbarhet och rättvisa”.
Jag tänkte inleda med vad Pickett och Wilkinson säger om statusskillnader (min radbrytning dock):
En effektiv konkurrens om status kräver mycket mer än bara en önskan om att uppnå hög social status. Den kräver att mycket uppmärksamhet ägnas statusskillnader och vår förmåga att göra precisa sociala jämförelser av styrka och status. Det är viktigt att korrekt kunna skilja mellan de statuskonflikter som kan vinnas. Många arter riskerar liv och lem om de inte vet när det är dags att dra sig tillbaka eller när de kan utmana ett dominerande djur.
Statusmaximering är beroende av att man betraktas som överlägsen. Detta är en fruktbar psykologisk grund för att utveckla olika former av fördomar mot dem som står lägre samt samt för att för att använda diskriminering och snobberi som ett sätt att visa överlägsenhet.
Författarna berättar också att under större delen av historien har människorna levt i jämlika samhällen, framförallt innan jordbruket började utvecklas. Även om de icke-egalitära samhällen vi ser idag kan upplevas som självklart och evigt existerande så går det alltså att trösta sig med att det inte stämmer. Den starka känsla för rättvisa vi kan se även hos små barn kan mycket väl vara egenskaper som odlats fram för att människor tillbringat lång tid i egalitära samhällen. ”På liknande sätt tjänar den känsla av tacksamhetsskuld – idag erkänd som universell i mänskliga samhällen – som vi upplever efter att ha fått en gåva till att förstärka ömsesidigheten i relationerna samtidigt som den förhindrar att några snyltar på andra.”
En mycket viktig källa till den nära sociala integrationen i ett egalitärt samhälle är den känsla av självförverkligande som vi kan uppleva då vi lyckas förstå och svara på andras behov. Detta ses ofta som något mystiskt, nära nog oförklarligt, men härrör naturligtvis ur vårt behov av att känna andras uppskattning. Vi får en känsla av att bli omtyckta då vi gör saker andra sätter värde på. Det bästa sättet att garantera vår plats i en grupp jägare och samlare som slagit sig samman och att minska risken för att fördrivas, stötas ut och jagas iväg var att göra saker som andra uppskattade.
Pickett och Wilkinson skriver sedan om hur starkt barn påverkas av stress redan i livmodern. De som växer upp med alla den stress som det innebär att ha sämre materiella tillgångar (relativt mot omgivningen) löper större risk att drabbas av stressrelaterade sjukdomar som stroke eller diabetes som vuxen. ”Vissa effekter av ökade inkomstskillnader kan därför bli varaktiga.” Många av de problem som författarna undersökt har att göra med den statuskonkurrens som barn och vuxna drabbas av.
En inre identifikationsprocess som tas fram är spegelneuroner. ”Då vi betraktar någon som är i färd med att göra någonting stimuleras spegelneuronerna i hjärnan och vi vill också ägna oss åt den verksamhet vi iakttar. Denna funktion har troligen utvecklats för inlärning genom att imitera.” Sättet att uppleva något inifrån kan ha stark koppling till förmågan att känna empati för andra. ”Den elektriska aktivitet som utlöses av dessa specialiserade neuroner kan spåras i musklerna.”
Jag kan känna igen mig i detta och vet hur det kan rycka i kroppen när jag ser andra dansa eller hur det är lätt att rycka till om jag ser någon i en film få en kraftig smäll.
Andra experiment har visat hur samarbetskänslan stimulerar hjärnans belöningscentra. Erfarenheter av ömsesidighet och samverkan, även då den äger rum utan personlig kontakt eller verklig kommunikation, leder osvikligt till att belöningscentrat påverkas. [...] Vidare har experiment med användning av hjärnskanner visat att den smärta man upplever vid social uteslutning påverkar samma områden av hjärnan som aktiveras då man upplever fysisk smärta.
Den starka kraft som finns i social inklusion och exklusion vittnar om vårt fundamentala behov av att bli socialt inlemmade är otvivelaktigt en del av förklaringen till att vänskap och socialt engagemang har så positiv effekt på hälsan (kapitel sex).
Klass- och statusskillnader leder nästan säkert till likartade former av social smärta. Att drabbas av orättvisor, i form av ojämlikhet eller generellt bli nekad att delta i samarbete, är olika former av uteslutning.
Författarna avslutar kapitlet med bland annat detta:
Det är uppenbart att för en art som mår bra av vänskap, som tycker om samarbete och förtroende, som har en stark känsla för rättvisa, som är utrustad med spegelneuroner vilka ger oss kunskaper genom en identifikationsprocess – måste sociala strukturer, vilka skapar relationer som är baserade på ojämlikhet, underlägsenhet och social uteslutning, tillfoga en betydande social smärta.
Senaste kommentarerna