Fler åsikter i islamdebatten efter Uppdrag Granskning

Jag tänkte följa upp mitt tidigare inlägg – Att kritisera kvinnoförtrycket inom islam, samtidigt som man motarbetar islamofobi – genom att ta upp lite fler åsikter jag läst.

Elin Astrid skriver i sin blogg om att problematiken med att kritisera islam är att muslimer ibland ses som ett kollektiv och så är det inte för t ex kristna i riktigt samma utsträckning.
Jag håller med. Sverige som land är ju ganska präglat av kristendomen (även om få kallar sig kristna numera). Det är därför lättare att se kristna som individer jämfört med islam som ofta känns mer främmande och då finns det starkare tendenser att bunta ihop folk till en enda hög som ofta avkrävs ansvar för vad andra, som också kallar sig muslimer, gör.

Cherin Awad, som är muslim och jurist, kritiserar Uppdrag Granskning. Hon skriver bland annat att av de som titulerades imamer i programmet var det egentligen endast två som har den titeln (varav en av dem var bara gästimam). Inga av moskéernas officiella imamer intervjuades. Jag kan tänka mig att hon kände frustration över att det mest var de negativa sidorna som presenterades när hon själv bevisligen upplevt många positiva sidor. Frustrationen blir naturligtvis större om det finns en utbredd attityd som gör att hon och många andra ändå känner att de måste stå till svars för och ta avstånd från kvinnofientliga uttalanden.

Christofer Laurin sammanställde och kommenterade den debatt som rasade på twitter efteråt, där han anser att Katerina Janouch hade svårt att se skillnad mellan saklig religionskritik och raljerande personpåhopp på Cherin Awad. Känslorna efter programmet var så svallande att någon illasinnad person tillslut dödshotade Cherin Awad. Tragiskt att sådant händer. Laurin skriver: ”Självklart upprörs även Katerina Janouch av dödshotet. Hon hade naturligtvis inte räknat med att hetsen mot Awad skulle nå sådana proportioner. Inte heller kan hon ställas till svars för andra individers handlingar. Däremot måste hon lära sig att inse sin makt att påverka debattklimatet. Jag hoppas att dagens händelser har varit lärorika för henne, och många andra som lättvindigt sprider främlingsfientliga kommentarer omkring sig.”

Jag såg SVT Debatt förut, som handlade om just Uppdrag Granskning. Överhuvudtaget har jag svårt att se debattprogram där deltagarna mest ropar i munnen på varandra, det blir mest ett smärtsamt spektakel än något konstruktivt. Denna gång var inget undantag. Det värsta var hur vissa fick mycket mer talutrymme än andra. Debatten borde vara mer modererad. Det var nästan komiskt att höra en del av männen prata på om hur jämställda de var – samtidigt som de knappt ville lyssna till några av kvinnorna som hade andra åsikter. Inte så trovärdigt.

Till sist – en artikel från webbtidningen Feministiskt Perspektiv(kanhända att du måste vara prenumerant för att kunna läsa), där Patricia Lorenzoni anser att Uppdrag Granskning borde ha problematiserat synen på islam som det främmande och svenskheten som skyddet och räddningen. Även om att de beslöjade kvinnorna som modigt wallraffade i moskéerna, inte kommer till tals själva. Det sista gör mig förbryllad. Sa de verkligen ingenting om sina egna åsikter under hela programmets gång? Det är faktiskt lite konstigt. Var det för att skydda deras identitet? Men det går ju utmärkt att förvränga rösterna till oigenkännlighet. Kanske ville de inte säga något? Eller brydde sig inte produktionsteamet om detta? Jag vet inte.

Men det är intressant att läsa kritik mot Uppdrag Granskning. Programmet blir ju intressant just för att det avslöjar något motbjudande och hemskt, så det ligger naturligtvis i produktionens intresse att hitta och fokusera på just detta istället för nyanserna. Det betyder inte att något måste vara förvanskat, men det är alltid bra att se det från olika synvinklar. Särskilt ifall man, som jag, verkligen gillar Uppdrag Granskning och har lite svårt för islam.