… och jag har hunnit landa i det faktum att jag är singel. För det mesta mår jag riktigt bra. Ibland känner jag någon slags euforisk glädje, något som bubblar i mig av lycka. Kanske är det över att rätt beslut blev taget, att mitt liv känns mindre komplicerat nu eller att jag nu har möjlighet att i framtiden träffa någon som passar mig ännu bättre. Och årstiden kan inte bli mer symbolisk. När vi gjorde slut var kvällarna som mörka dystra föreställningar utan slut där jag hela tiden lade märke till steg i snön som skiljdes åt. Nu är det ljusa försommarkvällar med mjuka vindar och en intensivt blå himmel.
Dock finns också vissheten om att minsta tanke fortfarande snabbt kan kasta iväg mig från välbehag till tårar. Smärta över det jag förlorat, allt som blev begravt samtidigt som han gick härifrån den där söndagen i februari. Som aldrig någonsin kommer hända. Vare sig det känns som ett snabbt övergående nålstick eller ett molande sår som värker och blöder inombords hela dagen, så bär jag fortfarande på sorgen och saknaden som kan ge vardagen en högst bitterljuv smak. Jag tycker det känns viktigt att våga känna in även det här jobbiga för att kunna utvecklas och gå vidare. Kort efter att det tagit slut så skrev jag ett inlägg om att ”bli vän med sin sorg”.
Jag är så glad att vi fortfarande är vänner. Just det här med att fortsätta vara vänner efter att det tagit slut, är något som Hannah skrev om förut på sin blogg. Några av hennes närmsta vänner är före detta pojkvänner. Såhär skriver hon bland annat:
Men jag har genom samtal med andra till slut kommit på vad som skaver och stör när jag säger att jag är inte bara vän med utan betraktar dessa som några av mina allra närmaste. Och det handlar givetvis om sex.
Det är uppenbarligen inte okey att fortsätta umgås med någon som man förr brukade ha ett sexliv ihop med. Det är som att när man väl har haft sex med någon kan man aldrig någonsin återgå till att bara vara vänner. Eller… Eller vänta. Det kanske är så att många människor, de här människorna som inte kan förstå vänskap efter avslutat förhållande, är tillsammans med sina partners av fel anledning? Det vill säga, för att man vill ha sex med den där personen, men inte vill vara dens vän? Att man aldrig ens var vänner från första början?
Tro fan att man inte kan vara kompisar efteråt i så fall.
Jag vill aldrig vara ihop med någon som inte är min bästa vän.
Men jag vill gärna ha människor jag varit tillsammans med som mina bästa vänner i resten av mitt liv.
Och jag ser faktiskt inga problem i det. För det handlar inte om sex. Det handlar om kärlek.
Och svårare än så är det faktiskt inte.
Jag tänker att det är väldigt olika vad som känns rätt att göra när förhållandet tar slut. Ibland är det bästa att bryta helt. Eller låta det successivt rinna ut i sanden. Men det är också så himla onödigt att kasta bort den fina vänskapen som sakta byggts upp under flera år, bara för att ”det borde vara så”. Jag vill ha honom kvar i mitt liv för han betyder så mycket för mig. Och jag vet att han känner samma för mig. Om det blir problem med vår kontakt längs vägen framöver så får vi ta tag i det då och bestämma vad som är bäst att göra.
Så även om jag sörjer och gråter över att vi aldrig kommer att vakna upp tillsammans i samma säng igen, så vet jag att vi har det bästa kvar. Vår vänskap.
4 kommentarer
Jim säger:
10 juni, 2012 vid 01:02 (UTC 2)
Mja…intressant…håller till stora delar med om Hannas resonemang och även det du beskriver. Jag ser dock en svårighet: Om anledningen till partnerskapet är byggt på kärlek så uppstår det ett vad jag vill kalla för känslomässigt vakum när man träffar en ny partner som man känner kärlek till. Detta kan led till en nedåtgående spiral med den nya partnern tror jag. Inte alltid men risken finns. Jim
visselpaj säger:
16 juni, 2012 vid 05:10 (UTC 2)
I vissa fall kan det säkert finnas risk för det du nämner. Fast det måste ju inte innebära att man engagerar sig supermycket i relationen med vännen (exet). Då blir det mycket utrymme kvar åt en ny partner.
Matilda Flodin säger:
10 juni, 2012 vid 01:15 (UTC 2)
Jag är inte vän med något ex av den enkla anledningen att jag inte hade varit vän med en vän som varit som dem eller som behandlat mig som de gjorde.
Den enda partnern jag haft en djupare relation med, en relation som inte bara handlade om sex och annat bara partners gör, är Patrik. Möjligtvis hade ett ex kunnat vara en vän om han inte tyckt det var så viktigt för honom att försöka rasera min självkänsla till ingenting. De andra har jag inte haft nått gemensamt med förutom flickvän/pojkvän-relationen och anledningen till att jag blivit ihop med dem i första taget var att jag varit desperat efter att vara i ett kärleksförhållande, ingen vettig grund att bygga på alltså.
Dock tror jag inte att jag och Patrik hade varit vänner om det tog slut mellan oss, även om det skulle vara ett hyfsat vänskapligt uppbrott. Vi är inte typen som klarar av det. Det blir för jobbigt. Kanske hade det gått om vi först hade lagt lång tid mellan uppbrottet och vänskapsrelationen så att ingen blir ledsen om den andra träffar någon annan.
visselpaj säger:
10 juni, 2012 vid 03:41 (UTC 2)
Jo, det kan finnas många anledningar till att det känns bäst att bryta helt.