Något jag funderat över senaste timmarna är hur samhället i stort ser på dåligt självförtroende. Det verkar vara något man ska arbeta bort fort som attans med en hjälp av en trave självhjälpsböcker och positivt tänkande. Det kan ju vara bra för naturligtvis ska människor stöttas och uppmuntras till att känna större tilltro till sig själva och vad man kan åstadkomma. Särskilt om det orsakar onödiga begränsningar, oro eller svartsjuka. För att ta några exempel.
Dåligt självförtroende handlar ju om att vara osäker. Osäkerhet betraktas som något fult eftersom det är att visa svaghet. Och det är det jag irriterar mig på. Att det ofta betraktas som något pinsamt och oattraktivt att vara svag ibland och behöva andra. Trots att det är något som i princip alla människor kan känna igen sig i. Kanske är det en slags fobi för svaghet som breder ut sig? Eller har det alltid varit så? Det blir viktigare och viktigare att alltid ha kontroll, att klara allt, att lyckas. Om det ändå skulle gå åt pipan börja om igen utan att krascha eller klaga. Om och om igen. Att ignorera den där känslan av att känna sig blottad och sårbar, stoppa ner den i en fin liten ask längst in i garderoben. Öppnas endast i nödfall står det på etiketten. För vem vill ”förlora ansiktet” när ingen annan gör det? Ett typiskt exempel är skräcken inför att gråta offentligt. Inför folk man inte känner särskilt väl. Det är något jag undviker så länge jag bara kan. Ofta går det enligt min vilja. Men som den känslomänniska jag är, så blir det inte alltid så. Usch, vad jag avskyr de tillfällen när känslorna brottar ner den kontrollerade fasaden och låter samma nöd och ledsenhet som ett barn med lätthet visar, välla fram som en flod som inte går att stoppa. Som när jag började gråta på min arbetsplats efter att jag och min fd pojkvän gjort slut. På en plats där det alltid handlar om att bita ihop och köra på, inte vara för personlig, där jag aldrig sett någon ge uttryck för någon större sorg.
Jag är säker på mig själv ibland. Andra gånger är jag det inte och då blir jag mer påverkad av att omgivningen bekräftar mig (eller inte gör det). Slutligen blir det lätt att få dåligt självförtroende över att man har dåligt självförtroende. Ja, ni hör ju hur onödigt det är. Ibland kan det vara så oändligt mycket bättre att bara acceptera sina osäkra sidor. Att tänka: ”Jag kände mig osäker nyss när jag pratade med den personen. Jaha. Ja, så kan det vara. The end.” Det är förstås viktigt att försöka åtgärda det man mår dåligt av och som håller en tillbaka, men det finns ingen anledning att se varje utslag av skör mänsklighet som en katastrof. Man måste inte alltid vara så himla stark.
Andra beteenden som också betraktas som oattraktiva är osjälvständighet och blyghet. Läs gärna Intersektionell solidaitet som skriver om blyghet som ”Det eviga diagnostiserandet av det som inte är ett problem”. Blyghet är ett negativt laddat ord men det finns ju inget som säger att alla måste gilla att umgås med en massa människor hela tiden. Mycket bättre att inse att folk är olika och det ena måste inte vara bättre än det andra. Även om blyghet kanske inte riktigt går att jämföras med dåligt självförtroende finns den gemensamma nämnaren att dessa betraktas som något som måste förändras till varje pris i varje liten stund. Men måste svaghet eller att inte passa in i en viss mall alltid vara så hemskt?
6 kommentarer
elsa säger:
25 mars, 2012 vid 03:51 (UTC 2)
Så fin du är. Det är verkligen outhärdligt plågsamt att gråta inför människor som inte står en nära. Det blir så akward att man inte vet vad man ska ta sig till överhuvudtaget. Jag har väldigt sällan gråtit just offentligt, men de gånger det hänt glömmer jag aldrig. Att det ska behöva vara så.. herregud. Det borde inte ses som så konstigt eller superpinsamt att folk har känslor och visar dem. Vilka de än är.
visselpaj säger:
26 mars, 2012 vid 10:32 (UTC 2)
Ja, det är verkligen plågsamt. Men om fler skulle släppa loss och visa mer känslor ibland, skulle det bli lättare. Ingen så stor grej. Sedan beror det säkert på vilken social miljö man rör sig i. Ibland är det väldigt accepterat, ibland inte.
Tobias säger:
31 mars, 2012 vid 09:32 (UTC 2)
Hej du!
Jag började skriva ett svar, men medan jag skrev insåg jag att jag blandat ihop självförtroende med självkänsla.
För ett antal år sedan kändes det så jobbigt med mitt dåliga självförtroende att jag gick till en KBT-terapeut och fick hjälp. I synnerhet för att jag inte kunde tro mig själv om att kunna skaffa ett jobb – jag trodde inte på mig själv! Och då lärde jag mig skillnaden:
Självförtroendet hade jag. Jag har alltid haft hyfsat bra betyg, vet att jag kan en massa saker och är pålitlig och en trevlig person. Men jag kunde inte känna det, kunde inte tro på mig själv! Jag kunde inte lita på mig själv och min förmåga, trodde att jag alltid behövde visa mig på styva linan och (åtminstone ge sken av att) klara av allt.
När självkänslan så småningom infann sig (KBT:n hjälpte!), insåg jag att det är ok att tvivla på sig själv, det är ok att inte kunna allt, det är ok att medge att man har fel. Det går att behålla sin tro på sig själv!
Att inte vara ”perfekt” i alla lägen, och kunna medge det, är något som på sikt både stärker en som person och som stärker anseendet hos andra. Kan du gråta inför andra, kommer de att inse att du är på riktigt och jag är övertygad om att – även om de inte visar det – det är fler som är avundsjuka än som föraktar dig!
visselpaj säger:
31 mars, 2012 vid 04:17 (UTC 2)
Vilket bra initiativ av dig att gå i terapi. Och skönt att det hjälpte =)
Tobias säger:
2 april, 2012 vid 09:07 (UTC 2)
Hm, det var ju inte riktigt meningen att det skulle bli en lång utläggning om mig, vilket jag nu inser att det blev. =P
Jag ville egentligen peka på resonemanget om självförtroende kontra självkänsla, men poängen försvann nog någonstans på vägen…
visselpaj säger:
2 april, 2012 vid 09:58 (UTC 2)
Ah, jag blir bara glad av långa kommentarer, ser det som smickrande att folk tar sig tiden att skriva något mer än två meningar =) (Iaf sålänge de är vänliga och respektfulla och det var ju förstås din.)