(Screenshoot från SVT)
När jag kollade på TV igår snubblade jag in på Korrespondenterna på SVT. De rapporterade och skildrade utsatta barns situation på några platser i världen. Hur koranskolor i västafrika tvingade de studerande pojkarna att tigga ihop mat varje dag, annars blev de slagna och tvingade ut på gatan. Hur barn i Bangladesh kidnappades och fördes bort till bordeller utan möjlighet att ta sig därifrån. Och alla i omgivningen inklusive polisen vet att det är så, men ingen lyfter ett finger. Och så om barnslavar i Haiti som är väldigt vanligt och allmänt accepterat där. Man fick träffa unga Fara som blev misshandlad av de som ”tog hand om henne”. Reportrarna bestämde sig för att bekosta hennes skolgång. Så när inslaget avslutades hade hon fått en chans i livet. Men hon var fortfarande tvungen att bo hos de som gett henne stryk. Kvinnan lovade att inte slå mer. Men det är tveksamt om hon verkligen höll det. Jag undrar hur det gick för Fara sedan. Det kommer jag förmodligen aldrig få veta.
Det är lätt att känna avsky över människor som är en aktiv del i dessa grymheter. Jag är emot våld men kunde ändå inte låta bli att önska att kvinnan som ogenerat berättade att hon slog Fara med ett bälte hade fått smaka på sin egen medicin. Jag kom att tänka på det när jag sedan läste Lady Dahmers inlägg om hur intensiteten i hennes känslor orsakade en del reaktioner bland kommentarerna till ett inlägg.
Det är ju så att även mycket empatiska och fredsälskande människor kan ibland önska att vissa förövare ska få bli utsatta för samma sak som de själva gjort. Särskilt om personen gett sig på människor som inte kan försvara sig. Som inte har så stor makt. Som t ex barn. Vissa handlingar är helt enkelt så hemska att de orsakar starka känslor. Ofta kan det kännas pinsamt att hysa dem. Men ändå mänskligt. Själv tror jag inte man generellt ska skämmas för detta. Det viktiga kommer sedan. Vad gör vi med dem? Späder vi på den onda spiralen genom att hämnas tillbaka på samma sätt? Eller låter vi istället tankarna bli en drivkraft för positiv förändring?
Hanna Fridén har startat facebookgruppen ”Vardagshjältar mot nätmobbning”. Facebookgrupper brukar ju ofta häcklas för att inte göra någon större nytta, men det stämmer inte alltid. Nu är sajten Emochan i blåsväder och det mycket tack vare att så många människor från den gruppen aktiverat sig. Läs mer här på Fridéns blogg om hur unga tjejer hängs ut och kallas slynor. Det här är ett utmärkt exempel på att göra något konstruktivt av sina känslor. Det ger mig hopp för framtiden. Det behövs verkligen för om det finns någon gemensam nämnare (trots oerhört olika levnadsvillkor) mellan barn som är sexslavar i Bangladesh och nätmobbade tonåringar i Sverige så är det just hopplösheten. Att inte kunna påverka sin situation. Polisanmälningar som inte gör någon skillnad. En omgivning som ser mellan fingrarna.
Det handlar inte om att sätta yttrandefriheten ur spel utan om att använda den. Genom att säga ifrån, ifrågasätta och sätta press på de som är ansvariga, kan man göra det så svårt som möjligt att mobba folk. Det blir ju inte lika roligt om man möts av protester istället för bara uppmuntran att fortsätta. Det handlar inte om att mobba tillbaks, men att tydligt visa att handlingarna får konsekvenser även på internet.
5 kommentarer
Mariel säger:
17 mars, 2012 vid 06:44 (UTC 2)
Anledningen till att jag reagerade över Lady Dahmers uttalden att hon hoppades att lundabon 23 år skulle dö… var för att jag inte tycker att man skriver det in stora blogg. SÅ anonym är han väl ändå inte? Att tänka tanken har jag inga problem med. Vad tycker du om det, tycker du han är helt anonym så att man kan skriva så? kram
visselpaj säger:
17 mars, 2012 vid 06:59 (UTC 2)
Det var ingen specifik kommentar jag syftade på utan mer att det kan vara lite ”förbjudet” att erkänna att man tänker såhär ibland. Sedan är det ju skillnad på vad man känner och vad man väljer att skriva i sin blogg. Som du säger så kanske en del fattar vem han är.
Mariel säger:
17 mars, 2012 vid 09:21 (UTC 2)
a men asså jag har jättesvårt själv att liksom avgöra om jag ska vara mot det eller inte. Hon säger ju att det bara är en TANKE, och det tycker jag är helt okey att tänka. Men eftersom det är offentligt så känns det inte okey. Men då säger hon att han är ANONYM och att det är de som gör all skillnad i världen. Och min hjärna klarar bara inte av att avgöra hur anonym han verkligen är. Jo, du säger att en del kanske fattar vem han är. Men vad tänker du om gränsen… är han liksom… tillräckligt anonym för att det går att se förbi? Inte för att jag ska vara värsta långsint och vara aggro för evigt, men mest för att förstå var min egen gräns går. Så därför undrar jag vad du tycker
(och nä ja förstod, bara kunde relatera eftersom jag själv var så anti.)
visselpaj säger:
17 mars, 2012 vid 10:58 (UTC 2)
Hmm… jag vet nog inte riktigt var jag tycker gränsen går. När är man anonym? Anonymitet behöver ju inte bara handla om att undvika säga namnet. Det kan finnas så mycket andra detaljer som kan göra att det går att identifiera personen.
Mariel säger:
18 mars, 2012 vid 06:01 (UTC 2)
Precis. En 23 årig lundabo som är man, och som skrev på fb och som sitter inne och får psykisk hjälp nu känns tyvärr inte särskilt anonym. Hon länkade till nån tidning där fallet skrevs.
och hon skrev: ”Jag hoppas innerligt att nån offar den här killen. Jo jag gör det. Jag hoppas det. Jag vill att han dör. Jag vill att det aldrig kommer en dag, för den dagen kommer snart, då han sitter i sin lägenhet och planerar fler mord. Jag hoppas att nån tar lagen i egna händer och gör världen en tjänst. Rensar ut lite bland patrasket.”
Är inte det likvärdigt som om jag hade skrivit samma sak fast om ”En rödhårig feministkvinna med en stor blogg som handlar om genus och Noo Poo och föräldraskap och annat”.
Alltså.. som du säger, man behöver ju inte säga namnet för att ha gått över gränsen? Eller gräns och gräns… en moralisk gräns dårå.