Vilka slags förklaringar brukar användas för att beskriva vad som hänt i tester eller i omvärlden rent allmänt?
Om fokus ligger på en orsak som Thurén förklarar med att den ”skjuter på bakifrån” kan man kalla förklaringen kausal, också kallad orsaksförklaring.
Däremot, om det förutsätts att någon medvetet vill uppnå något, där det som ska förklaras ”dras framåt av målet” är det en intertentionell/teleologisk/ändamålsförklaring. Thurén går även igenom den funktionalistiska förklaringen där det som ska förklaras är del i en större helhet, ett system med olika funktioner som tillsammans samverkar.
Vanliga begrepp som används för att bedöma tester/mätningar/undersökningar är reliabilitet (tillförlitlighet, att mätningarna är korrekt utförda) och validitet (att man verkligen undersökt det man ska undersöka och inget annat).
Thurén skriver att det ofta är av stor vikt att det som undersöks är falsifierbart. Det innebär att det måste kunna gå att avgöra på något sätt om hypotesen är falsk.
Hjälphypotes är en hypotes som är nödvändig att lägga till i resonemanget för att kunna komma fram till en slutsats. Den är inte den som egentligen testas den gången utan tas ofta som en självklarhet. Ibland uppstår en anomali (något som inte stämmer med teorin) och då kan en del ta hjälp av en hjälphypotes som används specifikt för att kunna rädda en teori vid dessa lägen. En sådan hjälphypotes kallas ad hoc.
Två begrepp till vill jag ta upp. Det är diskurs och paradigm. Båda begreppen används av Thurén. I skrivande stund hittar jag ingen lämplig förklaring på diskurs i boken (det finns säkert nånstans) så jag tar lite hjälp från wikipedia istället. Där står det att det är ”ett samlingsnamn för de infallsvinklar, begrepp, sätt att resonera, frågeställningar och så vidare som tillämpas inom ett visst område”. Paradigm är nära besläktat med diskurs. Det är ett sätt att uppfatta verkligheten. T ex att folk förut uppfattade det som att solen kretsade kring jorden, men nu vet vi att jorden kretsar kring solen. Beroende på vilken av dessa uppfattningar som är härskande så påverkar det en mängd saker runtomkring. Om denna djupgående uppfattning ändras, sker det ett paradigmskifte.
I slutet av boken finns en mycket användbar checklista bestående av vettiga frågor som kan användas för att bedöma information i en hel del olika sammanhang. Exempelvis kan man fråga sig:
Hur definieras olika begrepp? [...] Finns det något som inte stämmer med resonemanget, några anomalier? Hur hanteras de i så fall? [...] Vilka kunskapskällor bygger resonemanget på? ”Hårddata” i positivistisk mening eller hermeneutistiska ”mjukdata” – tolkningar av vad människor sagt eller skrivit, av mänskliga handlingar eller av kulturprodukter (byggnader, konstverk, redskap etc.)? [...] Vilka förklaringsmodeller används? [...] Vilken förförståelse bygger resonemanget på?
Som jag nämnde i första delen så undviker författaren att definiera vetenskap. Lite synd, tycker jag som är vetgirig. Men jag kan också förstå att begrepp som detta är komplext och en definition då lätt kan begränsa och förenkla på ett sätt som inte alltid är önskvärt. Sammanfattningsvis tycker jag boken gett mig en bra första grund att stå på i sammanhanget. Jag har lärt mig lite nya begrepp som jag kan referera till och bygga vidare på med mer kunskap om jag vill.


1 kommentar
Radhusrationalist säger:
5 mars, 2012 vid 12:15 (UTC 2)
Ett jättebra exempel på hur teleologiska förklaringar kan brista är just evolutionsteorin. Ett vanligt felargument från kreationister är att serien mutationer som krävs för att leda fram till den mänskliga arten är så osannolik att evolutionen är en otillräcklig förklaring. Detta är just ett teleologiskt felslut, dvs tanken på att den mänkliga arten är målet och evolutionen verktyget.
Just vad gäller medicinen dras vi med en del teleologiska misuppfattningar, t.ex. att man bör undvika smärtlindring för att smärtan är en ”naturlig” följd av att något är fel i kroppen. Detta är iofs korrekt, men ”naturlig” är inte synonymt med ”ändamålsenlig”.
Ovanstående exempel kanske är lite OT, men visar ändå på hur man kan missuppfatta kausalitet.