Fortsätt läsa »]]> Aftonbladet skriver om Barbro Hedvall som recenserar kända politikers stil. T ex får vi veta att kvinnliga makthavare ska skippa det långa håret för att få pondus och utstråla rationalitet. Att politiker kan testa djärvare kläder, färgat hår och designade glas­ögonbågar för att nå fram. Och att det är ett ”svaghetstecken”(?) att visa halsen, att Jonas Sjöstedt skulle kunna raka huvudet som Fredrik Reinfeldt gör och att Margareta Winberg passar utmärkt i ultramarinblått.

Alltså… nog för att kläder och stil kan vara intressant, men sedan när handlar politik om detta? Jag känner mig lite trött när jag tänker på hur mycket det fokuseras på enskilda personer inom politik. Det som är viktigt, som vi skulle diskutera oftare, tänka mer på är vilken slags värld olika tankesätt och ideologier leder fram till. Hur vill vi ha det i framtiden och hur kommer vi dit? Vill vi att små papperslappar med siffror på ska styra över hur vi behandlar människor, där vissa får det jättebra och andra riktigt dåligt eller ska människors behov och välmående stå i centrum? Vad vill vi att framtidens elever ska läsa om denna tid i historien? Vilken äldrevård lägger vi grunden för som vi själva kommer känna på om xx antal år? Vill vi ha en värld som är öppen och trygg där alla människor känner sig lika mycket värda?

Att intressera sig för kläder, frisyrer och annat utseenderelaterat är saker som brukas klassas som ”typiskt kvinnliga”. Dessa brukar ofta bli nedvärderade och förlöjligade eftersom de inte alltid har samma status i samhället som ”typiskt manliga” intressen som exempelvis bilar och hemmabioanläggningar. Denna ojämna maktfördelning är förstås dumheter. Så det är inte fokuseringen på utseende i sig i Barbro Hedvalls utlåtanden som jag reagerar på utan att politik handlar så mycket om enskilda personer och deras yttre. Som om medborgarna borde rösta på den partiledare de tycker mest om och som har snyggast stil istället för kärnan i partiets politik. Det är en utveckling jag inte gillar.

Själv vill jag ha en värld där mitt långa hår är ett lika tydligt tecken på pondus som kort hår eller ännu hellre – betraktas som obetydligt i sådana sammanhang.

Fortsätt läsa »]]>
Ekonomihandboken heter den, skriven av Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren och utgiven av ETC förlag. Titeln är ju inte särskilt upphetsande. Och den ser lite avskräckande ut, tjock och klumpig som den är med sina 582 sidor. Men jag, som varken är särskilt intresserad eller insatt i ekonomifrågor, har redan hunnit till sida 128 efter några dagars läsning. Den är väldigt pedagogisk och lättläst med tydliga illustrationer och diagram. Har lånat den av en kompis och har redan bestämt mig för att köpa den. Kommer dock kanske vänta tills den kommer ut som pocket så den blir lite mer lätthanterlig.

Jag har alltså inte läst ut den än, så det här är ingen komplett recension. Men eftersom den är så himla intressant, ville jag tipsa om den. Författarna är övertygade socialister som väldigt snabbt börjar engagera mig som läsare.
Går det att skapa en mer rättvis värld? Stämmer det verkligen att vi inte har råd att satsa ännu mer på t ex vården? Vad är en spekulationsekonomi och vilka konsekvenser ger den? Är bankerna neutrala? Har Sverige blivit fattigare?
Det är liknande frågor författarna ställer och besvarar. Och jag inser hur viktigt det är att veta mer om vad det egentligen handlar om. Mer kunskap är ett steg på vägen i ”ett försök att bryta maktlöshetssjukan” som det står på framsidan.

Fortsätt läsa »]]>
Jag har varit på Kreta och det var några saker jag tänkte en del på under den dryga veckan jag var där. En sak är hur människor med relativt vit hy (som vi ju ofta har i Sverige) är så villiga att utsätta sig för livsfarlig strålning, brännskador och för tidigt åldrande hud bara för att bli solbrända. Jag är själv väldigt påverkad av det idealet och tycker det är snyggt att bli brun. För mig symboliserar det somrig njutning. Även om jag tror idealet är på väg att ge vika så är det fortfarande i många sammanhang en statusmarkering för de som har råd att åka iväg till mer solsäkra länder när det regnar hemma. Särskilt när jag var yngre brukade denna längtan krypa fram som en ivrigt gläfsande hund varje sommar (eller solresa). Numera tycker jag inte det är värt att spatsera på marginalerna. Hellre vit än brännskadad. När jag nu åkte iväg till Greklands sol bestämde jag mig för att det är viktigare att skydda huden med hög solfaktor och eventuell solbränna fick bli en trevlig bonus. För vara i solen, det ville jag!

Och jag lyckades med konststycket att inte bränna mig trots att jag spenderade mycket tid i solskenet (dock ej mitt på dagen när solen var som starkast). Men jag märkte också hur mycket jag påverkades av det solbrända idealet som märks väldigt tydligt bland oss vita på en charterresa. I princip alla skandinaver jag såg (och det var många!) gjorde sitt yttersta för att krama ut så mycket färg det bara går från de få dagars frist i värmeböljan de hade innan de flögs tillbaka till den mer opålitliga svenska/norska/danska sommaren. Nästan alla var väldigt solbrända. Att vara mer röd än brun var inget konstigt det heller, utan bara ett normalt steg på vägen till den fantastiska tonen. Själv så undrade jag dystert medan jag plaskade omkring i vattnet hur många av dessa som kommer få hudcancer om 15 år. Det är ett livsfarligt ideal. Ändå kunde jag inte låta bli att noggrant inspektera kroppen flera gånger om dagen i jakt på tydligare bikinistreck. Och tjusas av tanken att anlända hem igen med en tydligt märkbar bränna. Och fundera på vilka topar som bäst framhäver den färg jag fått.

För naturligtvis är det ju inget fel i att som vit gilla att bli lite brun. Det är IDEALET jag inte gillar. Det som fortfarande får så många vithyade att tappa huvudet när solen tittar fram och strunta i allvarliga risker. Är det värt det?

Fortsätt läsa »]]> Igår såg jag på ”Flyktingar, åk hem!”, en serie SVT sänder där sex stycken personer i Australien med främlingsfientliga åsikter får prova livet som flykting. Förhoppningsvis kommer de ändra sina tvärsäkra åsikter när de fått befinna sig i krigszoner och möta personer som berättar som tragiska livsöden. Programmet kritiseras för att exploatera flyktingssituationen för kommersiella syften. Hittills tycker jag serien snarare gör en bra insats genom att inte bara deltagarna utan även tittarna får en insyn i livsvillkoren för de människor som tvingats lämna sina hemländer. Får se om jag ändrar mig under programmets gång.

Anyway, det var inte i första hand själva serien jag tänkte på nu utan en mening som en deltagare sa när hon och de andra skulle skiljas från en samling flyktingar i Malaysia. Hon är öppet rasistisk men började ändå tycka om de människorna de bott med en tid. En av de små flickorna började gråta vid avskedet och då sa hon till de andra att de skulle säga till flickan: ”Tell her she’s too pretty to cry”. Vad menade hon?

Att de yttrades av någon slags omtanke och omsorg är jag övertygad om. Men jag stör mig på genusaspekten i det hela. Menade hon att gråtande får flickans ansikte att se mindre sött ut och därför borde hon sluta för det passar inte söta flickor att vara ”fula” en stund? Skulle komplimangen om att hon är söt förväntas göra henne så pass glad att hon slutade gråta? ”Bry dig inte om dina känslor, visst är det trist med avsked, men du ser ju söt ut och det är det allra viktigaste i hela världen för en flicka!”

Vad tror ni?

Fortsätt läsa »]]> Jag läste nån kommentar på Twitter som fick mig att tänka till. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad som sades eller vem det var. Det fick mig iallafall att börja fundera över varför begreppet ”the crazy cat lady/woman” är så negativt laddat och varför det finns behov av att sätta den här typen av etikett på en kvinna som har många katter och älskar dem. Uttrycket kan innebära både att helt enkelt ha många katter men kopplas även ofta ihop med att vara enstöring, galen och bo ensam. Många kvinnor skämtar om det med glimten i ögat eller är kanske till och med rädda att bli en sån. Varför?

1. Intressen som stereotypt sett betraktas som ”kvinnliga” får sällan lika hög status som de ”manliga”. Det är, vad jag vet, betydligt vanligare att det är kvinnor som har flera katter än män. Då faller detta in under samma fack som t ex modebloggare: kvinnor som har passion för något ”onödigt” och ”lite fånigt”, som det är tacksamt att förlöjliga. Har du någonsin hört talas om ”the crazy car man”?

2. Tvåsamhetsnormen utmanas när en människa väljer att leva ensam med djur istället för i ett heterosexuellt förhållande. Då tvåsamhet ses som det självklara idealet som alla innerst inne längtar efter, ses avvikare som misslyckade. Någon att tycka synd om. Omgivningen tolkar hennes omsorg om sina katter som en barnlängtan som aldrig får ”riktigt” utlopp. Men alla vill faktiskt inte skaffa barn.

3. Många bävar inför att leva ensamma. Icke-självvald ensamhet är något smärtsamt folk inte alltid vågar prata om. Det ligger där under ytan och gnager och skaver i all hemlighet. Men all ensamhet behöver inte vara av ondo – en del människor trivs med att vara mycket för sig själva.

4. Kvinnor som inte verkar behöva en man kan också vara utmanande. En av anledningarna till att många filmer inte klarar Bechdel-testet är för att kvinnorna i filmen inte pratar om något annat än något som har att göra med män. Att bryta mot detta kan verka provocerande. Det måste straffas genom en negativt klingande etikett.

5. Det går utmärkt att ha en katt, två katter är okej, men sedan någonstans kring den tredje/fjärde katten passeras någon slags gräns för vad som betraktas som ”lagom”. De som sticker ut betraktas ofta som lite udda. Men allt måste inte vara lagom. Med tanke på att det finns så många hemlösa katter är det väl jättebra om det finns folk som vill ha dem, så länge katterna får bra omvårdnad?

PS: Passande nog råkade jag ha på mig en top med tryck på Cat woman när fotot togs.